filosofier en onsdagkväll

Jag, mamma och lillebror var och tränade igår. Fick ett nytt månadskort av min kära mor. Fick dessutom studentrabatt eftersom jag pluggar. Gud så skönt det var att träna! Var evigheter sen! Men det får man ju sota för idag. Har väl ingen nämnvärd träningsvärk men däremot har jag en grym benvärk. Har stått rätt så mycket idag på skolan, gick dessutom en halvtimma på lunchen sen kom barnen och då hinner man inte sitta många minuter så nu när barnen sover blir det horisontalt läge för mig och hela mig.. har saknat kidsen så otroligt mycket så jag har gått emot mina principer och låter dom sova i min säng i natt så jag får mysa med dom hela natten. Jag kommer att vara helt ledbruten imorrn men just nu känns det som det enda rätta att göra.

Jag har funderat över en grej... hur blir man egentligen "ihop"? Förr var det ju som enkelt.. en låg och mellanstadiet så skickade man en lapp eller en kompis att fråga chans, sen när man började komma upp i slutet på mellanstadiet så avancerade man till att vara tvungen att fråga chans själv. Dom modiga öga mot öga och dom mindre modiga ringde och frågade. I högstadiet blev det knivigare. Då skulle man gå på bio och/eller ta varandra i handen. Efter det blev det genast lite grötigare. Om man kysser en kille före man tar varandra i handen då? Räknas det från det datum man kysser varandra eller det datum man tar varandra i handen eller det datumet man har sex första gången?? Eller ska man bara rycka första bästa datum och hålla fast vid det? Hur länge dejtar man innan man är ett par på riktigt och vad baseras det på? Nån som har ett bra svar på det får gärna höra av sig...

Efter en del tänk och lite rådfrågning från en pojkvän som inte lät fullt lika entusiastisk som jag efter jakten på det perfekta datumet som stackarn ändå kommer att glömma... så kom jag fram till att vi i alla fall började dejta den 14 mars.

Såå, my lovely Peder, tack för att du har stått ut med mig en månad trots alla mina manier...